Bad
Nu mår jag inget vidare, tårarna fyller mina ögon, jag kämpar emot, det gör så ont i mig. Känslorna i kroppen äter mig inifrån och ut, jag vill inte känna som jag gör, jag vill inte ha ont mer. Just nu kan jag inte tänka klart, känslorna har tagigt över allt vettigt i min kropp. Jag vet inte om jag gråter för saknade, eller tycker jag bara synd om mig själv, kanske är det lite av båda två. Men nog är det så att jag gråter för att nu finns det inget som binder till dig mig längre, nu är du verkligen borta och allt har blivit en klarar verklighet. Jag vet inte hur stark jag ska vara och hur mycket jag ska kämpa för att slå bort alla känslor, det känns som jag lurar mig själv. Jag försöker vara kall och stå emot att känna men ibland kommer verkligheten i kapp allt för fort och rasar den lilla muren jag byggt upp runt om kring mig.
Jag är inte alls lika stark som jag har varit, jag har mjuknat, blivt svag. Den starka mur jag hade runt om kring mig har rasat för längesedan, jag har öppnat mitt hjärta och släppt in, och nu är jag bara ett ynkligt lite försvarslöst lamm inträngt i ett hörn, rädd för att bli sårad, rädd för sina egna tårar och rädd för både sin hjärna och sitt hjärta. Ja egentligen har ju hjärtat inget med detta att göra, det är ju bara signaler från hjärnan som går ut i kroppen, men de känns som det är hjärtat. Man kan ju trotts allt dö av ett brustet hjärta. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill vara stark som förut. jag vill hinna bygga upp min mur innan någon hinner rasera den, jag hoppas jag hinner det denna gången.
Jag känner att skriva om sorgen och smärtan hjälper, då får jag ur mig det jag vill säga, jag behöver inte prata med någon och jag behöver inte visa min svaghet och mina tårar för någon annan.
Jag hatar den dagen då jag rasade samman, den dagen muren föll, nu är det flera år sedan det hände, men jag kan fortfarande känna den smärtan än dig, jag kan spela upp dagen i mitt huvud som en lite film, den känns så overkligt. 2005 rasade det jag hade byggt upp och jag har inte lyckats bygga upp den. Jag kommer aldrig glömma vad som fick mig att brista, jag sörjer dig fortfarande, livet är så otroligt tom utan dig, saknar dig så otroligt mycket. Sedan den tiden har jag inte varit annat än känslosam men nu vill jag ha ändring på det, för jag klara inte det här, ja är så trött på smärta jag är trött på att behöva känna. Jag vill bara bryta mig loss, gå ifrån mina mönster och bara få gå tillbaka till mitt gamla jag.
Alla minnen är de som är vackra men också det som gör ont. Jag glömmer aldrig något, det spökar även för mig i mina drömmar. Nu är det dags att ta död på drömmarna och bearbeta igenom det som gör ont och bevara det minnena som verkligen betyder något.
Jag är inte alls lika stark som jag har varit, jag har mjuknat, blivt svag. Den starka mur jag hade runt om kring mig har rasat för längesedan, jag har öppnat mitt hjärta och släppt in, och nu är jag bara ett ynkligt lite försvarslöst lamm inträngt i ett hörn, rädd för att bli sårad, rädd för sina egna tårar och rädd för både sin hjärna och sitt hjärta. Ja egentligen har ju hjärtat inget med detta att göra, det är ju bara signaler från hjärnan som går ut i kroppen, men de känns som det är hjärtat. Man kan ju trotts allt dö av ett brustet hjärta. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill vara stark som förut. jag vill hinna bygga upp min mur innan någon hinner rasera den, jag hoppas jag hinner det denna gången.
Jag känner att skriva om sorgen och smärtan hjälper, då får jag ur mig det jag vill säga, jag behöver inte prata med någon och jag behöver inte visa min svaghet och mina tårar för någon annan.
Jag hatar den dagen då jag rasade samman, den dagen muren föll, nu är det flera år sedan det hände, men jag kan fortfarande känna den smärtan än dig, jag kan spela upp dagen i mitt huvud som en lite film, den känns så overkligt. 2005 rasade det jag hade byggt upp och jag har inte lyckats bygga upp den. Jag kommer aldrig glömma vad som fick mig att brista, jag sörjer dig fortfarande, livet är så otroligt tom utan dig, saknar dig så otroligt mycket. Sedan den tiden har jag inte varit annat än känslosam men nu vill jag ha ändring på det, för jag klara inte det här, ja är så trött på smärta jag är trött på att behöva känna. Jag vill bara bryta mig loss, gå ifrån mina mönster och bara få gå tillbaka till mitt gamla jag.
Alla minnen är de som är vackra men också det som gör ont. Jag glömmer aldrig något, det spökar även för mig i mina drömmar. Nu är det dags att ta död på drömmarna och bearbeta igenom det som gör ont och bevara det minnena som verkligen betyder något.
Kommentarer
Trackback
